– Det var på flera sätt samma sak i hela regionen, det fanns en överdriven förhoppning om att allt skulle bli bra. Särskilt tydligt var det i Tyskland. Och på sätt och vis blev allting bra. Östtyskland kom med i Förbundsrepubliken Tyskland med alla de ekonomiska resurser som fanns tillgängliga. Men för vanligt folk blev det likväl en dramatisk omvändning. Människor blev av med sina jobb och den trygghet som ändå fanns tidigare försvann. Ganska snabbt byttes euforin ut mot en mer realistisk, och kanske mer cynisk hållning, säger Joakim Ekman, professor i statsvetenskap, som bland annat har studerat politisk och demokratisk utveckling i Central- och Östeuropa.

1993 upprättades Europeiska unionen ur det som tidigare var den Europeiska gemenskapen. Unionen expanderade sakteliga österut de kommande 15 åren och flera av de före detta kommuniststaterna blev medlemmar. Demokratin såg ut att bli den stora vinnaren. Men på senare år har högernationalistiska och populistiska krafter vuxit sig starkare. Och frågan som ställs nu är hur väl förankrad demokratin verkligen var – och är – i regionen.

En annan fråga som diskuterats är om övergången gick för snabbt. En sida förespråkade en chockartad omställning för att råda bot på de gamla strukturerna och införa marknadsekonomi. Andra förespråkade en långsammare övergång.

— I Polen fungerade en snabb övergång, till en viss social kostnad där vanligt folk blev lidande. I Ryssland fungerade det inte alls. Det som hände där var att man skapade förutsättningar för en elit att plundra landet, säger Joakim Ekman.

De positiva konsekvenserna av östblockets fall är dock fler än de negativa säger han. Även om länderna var bräckliga demokratier så var vinsten att Europa åtminstone för en tid hade en union som inkluderade både öst och väst. Och som faktiskt fungerade.

Optimismen och framtidstron som präglade 1989 har 30 år senare ersatts av politisk osäkerhet och vad som på vissa håll ser ut som en ren nedmontering av demokratin. En på många sätt helt spegelvänd bild.

— Det är en fråga för framtiden vad som faktiskt kommer att hända med det som man ser som det stora hotet: att hela regionen kommer att gå under i någon slags populism och växande nationalism. Människor i dag tycker inte att den demokrati EU pratar om fungerar. Och människor röstar på det de anser är det bästa alternativet. Vilket möjliggör att politiska ledare som inte alltid är demokratiska kommer till makten. Ledare som sedan börjar införa lagar som vi uppfattar som problematiska. Attacker på minoritetsgrupper, homosexuella, och inte minst på pressfriheten och den akademiska friheten. Det vi har sett i flera länder, avslutar Joakim Ekman.

Framtidstron var visserligen stark de första åren under 1990-talet. Men exakt vart länderna var på väg visste ingen helt säkert. Människor gladde sig åt den nya tiden, men hade också förlorat den tillvaro som de var vana vid. Mycket blev bättre, men inte allt, folkhälsan är ett sådant exempel. Statistik visar till exempel att ryska mäns och kvinnors medellivslängd gick ner markant under första åren av 1990-talet.

— Folkhälsan i Ryssland hade varit sämre än i många västeuropeiska länder långt innan murens fall. Men nu blev den ännu sämre. I Ryssland rasade den från en låg nivå till en ännu lägre. Under perioden 1990–1994 sjönk den genomsnittliga livslängden för män från 60 år till 55 år, säger Per Carlson, professor i socialt arbete vid Södertörns högskola, som länge studerat folkhälsan i Ryssland.

Orsakerna till den minskade livslängden bland ryska män förklarades, och förklaras, ofta med en ökad alkoholkonsumtion. Men att drickandet skulle ha ökat så pass mycket att den förväntade livslängden förkortades med i snitt fem år, den bilden trodde inte Per Carlson på. Han började söka andra förklaringar.

— Jag var skeptisk, vi visste att alkoholkonsumtionen var hög sen tidigare. Alla säger att ryssen dricker, men ingen frågar sig varför. Jag vill inte idealisera bilden av Sovjetunionen, men det fanns en form av social och ekonomisk trygghet. Folk hade ett arbete att gå till, de kunde äta sig mätta. Men det var politisk ofritt. Så när det kommunistiska styret föll förlorade de den lilla trygghet som ändå funnits, säger han.

Människor förlorade sina arbeten, de som hade besparingar såg värdet av de pengarna försvinna i takt med en skenande inflation. De lämnades utan skyddsnät och välfärdsstat. Ojämlikheten i de länder och regioner som tidigare utgjort Sovjetunionen ökade snabbt.

— Forskning har visat att ojämlikhet i sig är dåligt för folkhälsan, avstånden spelar roll. Hög BNP och hög medellivslängd hänger ihop, men bara till en viss gräns. När ett land når ett visst ekonomiskt välmående är det fördelningen av resurser som spelar roll snarare än nivåerna i sig.

I dag går utvecklingen åt rätt håll, men dödligheten är fortfarande hög jämfört med länderna i Västeuropa. Men Per Carlson säger att utvecklingen skiljer sig åt mellan länder.

— Jag tror inte att det är en given framgångssaga med tanke på den politiska utvecklingen i till exempel Ryssland och Ukraina. Jag är övertygad om att om man ska lyckas i fråga om folkhälsa är demokrati en förutsättning, och ett välfärdssystem. Utan det kommer man som bäst hanka sig fram, säger han.

TV-serien Chernobyl skildrar de katastrofala händelserna kring kärnkraftsolyckan 1986. För litteraturvetaren Tora Lane påminner serien om det kaos som rådde då och den tro på sanningen som präglade det sena 1980-talet. Försvinner lögnen, myten om Sovjetunionen, så skulle sanningen leda till frigörelse.

— I serien är lögnen central, lögnen hade blivit en del av det sovjetiska systemet. När man försökte säga att det skett en olycka, var svaret att det inte var sant. Och detta är kärnan i hur vi i dag förstår problemet med Sovjetunionen, säger hon.

Myten om ideologin var något som reproducerades gång på gång, inte minst i litteraturen. Men litteraturen blev också ett verktyg för att bryta sig loss från lögnen när Sovjetunionen krackelerade och föll samman.

— Den ryska litteraturen efter 1991 handlade om att undergräva den myten och lögnerna. Att nästan med exorcism driva myten ur huvudet. Bli av med hela ideologin och hjärntvätten. Till de författarna hör Victor Pelevin, Vladimir Sorokin och Tatyana Tolstaya. De började söka andra vägar och blev mycket tongivande, säger Tora Lane.

De tre författarna företräder tillsammans en slags postsovjetisk kanon, och post-ironisk litteratur. Victor Pelevin berättar i sin bok Tjapajev om myten om en soldat från inbördeskriget och gör denne till en anti-hjälte. Myten undergrävs och förändras till något annat. Sorokin hade en annan, mer ordbaserad teknik och Tolstaya skrev mer dystopiska verk för att få läsaren att inse problemen med utopier.

— Sen lekte hon också mycket med det präktiga, sovjetiska språket och använde mycket svordomar. Det var delvis för att provocera men också för att det är rätt roligt. Man kan säga andra saker, komma närmare hur andra än den sovjetiska medelklassen pratade, de som levde i utanförskap, säger Tora Lane.

Under 2000-talet börjar bägaren tippa tillbaka. En motreaktion mot det vulgära språket och för det gamla, normativa, ryska språket. Nu skulle man tala fint. Dock finns inte den kontroll av litteraturen kvar som så tydligt styrde de sovjetiska författarna.

— Ryssland i dag är väldigt paradoxalt. Myndigheterna vill styra, men de vill också vara internationellt konkurrenskraftiga. Även på kulturområdet. De vill ha bra teater, film och litteratur. Och då kan man inte kontrollera kulturen, säger hon.

Tora Lane säger att man ska akta sig för att dra alla länder över samma kam. DDR sågs som en mönsterstat med egen idé och egen väg. Polen led mycket mer av att vara styrda av Moskva. I Jugoslavien hade man sina konflikter och sin kommunism, säger Tora Lane.

— Men en fråga som kanske blir allt tydligare idag, när den litterära uppgörelsen med de kommunistiska myterna inte upplevs som lika brännande, är frågan vad tomrummet efter ideologins slut innebär för konsten och politiken, i synnerhet i dagens problematiska mediala landskap, säger hon.

Vardagen för författare, översättare och andra intellektuella i sovjettidens Ryssland var en labyrint av formella och informella regelverk. Att bedriva någon form av akademiskt arbete överhuvudtaget var begränsat av ideologisk kontroll, i såväl Sovjetunionen som övriga östblocket. Censuren var ständigt närvarande.

— Det fanns förstås perioder av liberalisering samt individuella tänkare och till och med forskningsgrupper som försökte att göra någon revision. Men i allmänhet var man var tvungen att följa den marxist-leninistiska dogmatiken, åtminstone formellt. Man läste det som var tillåtet, vilket inte var mycket, säger Irina Sandomirskaja.

Att använda filosofiska idéer för att problematisera livet och samhället var inte ett alternativ. Istället var de ryska tänkarna, författarna och översättarna, hänvisade till den litteratur som trots allt var tillåten som till exempel Dostojevskij. De kom därför i större utsträckning än sina västeuropeiska kollegor att inspireras av konst och litteratur snarare än filosofisk teori.

Därmed inte sagt att allt som skrevs gick i linje med regimens önskemål.

— I Sovjetunionen utvecklades en enorm mängd så kallade esopiska språk, det vill säga tekniker att prata och skriva med det officiella språket. Det var en lek bland de intellektuella, en farlig lek. Trots att det var så begränsat det var ändå ett kommunikationsmedium. Ett sätt att skriva och läsa mellan raderna, för den som var insatt. Censuren blev tyvärr också insatt med tiden, så att man tvingades tänka på nya esopiska former för att föra fram sin mening, utan garanti att någon förstår, säger hon.

I både Polen och Tjeckoslovakien utvecklades system för att nå ut med litteratur och publikationer som inte gillades av det politiska toppskiktet. Medborgarrättsrörelsen Charta 77 med Václav Havel som frontfigur skapade till exempel parallella forum för att nå ut med samhällskritisk litteratur. I den polska solidaritetsrörelsen hade kulturpolitiken en tydlig roll. Rörelsen hade ett omfattande publiceringsprogram där de i såväl källare som utomlands tryckte böcker och skrifter som inte tolererades innanför landets gränser.

Situationen i Östtyskland var annorlunda.

— Östtyskland hade Väst i sitt hjärta, i Berlin, en källa till alla sorts faror för DDR:s politiska system, särskilt vad gällde informationsfrihet. Men samtidigt var det också så att Östtyskland var ett propagandaprojekt, ett skyltfönster åt väst. Det är svårt att jämföra, men man brukade säga att Stasi var mycket hårdare än KGB i Sovjetunionen. Man brukade skämta om att det sovjetiska systemet hela tiden producerar ännu strängare regler utan att kunna lika strängt genomföra sina beslut. Men ingen galghumor kunde försvara en mot hemliga polisens grymma våld som systemet utövade både i Sovjetunionen och i DDR, säger Irina Sandomirskaja.

Förväntningarna bland många intellektuella på det samhälle som väntade efter att järnridån dragits åt sidan stämde inte överens med det som blev verklighet. Deras idé om Europa sammanföll inte med idén om det Väst som växt fram ur den fria marknaden och kapitalismen.

— Jag har många gånger hört de intellektuella säga: ”efter murens fall väntade vi på frihet i form av en slags socialism med ett mänskligt ansikte. Att det som skulle finnas kvar var någon slags socialism”. Vad var det som kom istället? Vi befinner oss i en allvarlig intellektuell kris just nu. Om 1989 inspirerades av den europeiska traditionen av frihet, mänskliga rättigheter, humanism och jämlikhet så ser vi nu högernationalistiska tankar, ekonomiskt förtryck och populism, säger hon.